Krångligt med Wudu som kvinna i Istanbul

Assalamu aleikom wa rahmatullah!

Okej, det här med att vara kvinna och be helt spontant i moské i Turkiet kan ibland te sig väldigt omständigt. Det är nämligen inte helt självklart att det finns ett enskilt ställe för kvinnor att göra Wudu (den rituella tvagningen inför bön) på. I Sverige har jag faktiskt bara bett vid två tillfällen i moské och det var i Göteborgs Nya moské och Stockholms Stora moské. Att ha Nya moskén i Göteborg som referens gör ju att allt annat känns bökigt i motsvarighet till den fantastiska komfort man möter där. En egen våning bara för kvinnor och varmt och rent överallt. Jag tror den var en vecka gammal när jag för första gången besökte den. Här är allt som sagt väldigt annorlunda. Det gäller att man planerat att be ute innan man går ut så att man kan göra Wudu hemma har jag kommit fram till. Senast jag bad i en moské i Aksaray blev jag först paralyserad och bara stod och tittade. Jag tänkte: frågan är om jag inte är renare om jag låter bli tvagningen på det här stället? Men det är ju helt uteslutet så det var bara en tanke på en millisekund. Istället blev det väldigt komiskt istället. Då det inte fanns något papper äntrade jag moskén med våta fötter, drypande skjortärmar och hijaben på sned och kände mig bara bedrövlig. Men Hasan skrattade och lugnade mig och sa att det är intentionen som räknas och att jag inte behövde vara orolig.

Nu börjar det närma sig flytt Inshallah! Jag är så tacksam över hur Hasan och hans vänner vill hjälpa mig med det här. Må Allah belöna dem! Det rings hit och dit och planer måste göras, referenser skaffas fram mm mm mm. Från min sida ser jag ju det här boendet som en stor källa till kunskap där jag ska få ta del av Islams seder och bruk, lära mig recitera Koranen etc. Men såklart, från deras sida undrar ju de vem jag är som vill komma och bo med dem bara sådär. Så det är mycket som behöver ordnas innan flytten kan ske. Men bollen är i rullning och jag har gott hopp om att det kan bli ett möte inom kort. Känns också tryggt att allt går så noggrant till såklart.

Återkommer när nya tankar faller på!

Salam.

Anpassning pågår

Selamün aleyküm!

Här kommer en hälsning från ett Istanbul med snöstorm. Jo, det är sant! Igår eftermiddag då jag var på väg hem strålade solen och min fleecetröja och vindjacka var på tok för varma. I chock men med njutning vände jag ansiktet mot solen och fick ett sånt där glädjerus som kalvar på gröngräs - och svenskar efter en lång vinter också då förstås. :) Men vad hände sen? På kvällen gick jag, Hasan och Mehmet ut och åt på det underbara kebabstället i Aksaray, som ni Camilla & Josh vet vad det är, och som jag Insallah får chansen att visa er övriga inom en framtid. Mehmet har haft en tentavecka och vi firade att den var över genom att äta kebab, dricka Ayran och äta en härlig efterrätt som heter Künefe - en söt sak med sirap och smält ost. Men när det var dags att lämna hade vädret slagit om något helt extremt och när vi ett par timmar senare avslutat x antal teglas i Fatih var stormen i full gång. När jag vaknade låg det ett täcke av nysnö i trädgården och på den exotiska palmen vi har utanför fönstret. Så kan det vara i Istanbul så här års. Nu ska det snöa hela helgen så det verkar inte bli några uteaktiviteter. Men kanske något museum?

Så! Igår bad jag i min första moské här i Istanbul. Åh vad det kändes fint. Hasan skrattar åt mig ibland för jag praktiserar just nu Islam mer än honom och nu är det han som får följa mig till moskéer och vänta utanför. Tänk så det kan bli Mashallah! Tyvärr missade jag fredagsbönen här idag och jag var riktigt ledsen när jag vaknade kvart över tolv och insåg fakta. Men till saken hör att den här första veckan är full av kulturkrockar, separationsångest och mängder av nya intryck som min stackars hjärna måste bearbeta. Därför blir det inte mycket sömn så jag tror jag behövde detta för att komma igen. Det kommer ju fler fredagar Inshallah!

Annars är anpassningen i full gång. Vågade mig till Turkcell igår för att ordna med min telefon och på min stapplande turkiska och biträdets stapplande engelska lyckades vi förstå varandra och alla sådana händelser ser jag som steg framåt. Sedan tog jag Dolmus till hamnen i Kadiköy för att åka över Bosporen till Besiktas. Allah! Jag var så nervös inför detta uppdrag att jag trodde magen skulle vändas ut och in på mig men också det gick bra! :) Och när jag satt där på ångbåten och såg silhuetten av Sultanahmets moské och Aya Sofya torna upp sig fällde jag faktiskt en tår. Den här staden har åter fångat mig och jag känner att jag är exakt där jag bara måste vara, för faktum är att det nuförtiden är tyst i mitt huvud och lugnt i hjärtat. Jag mår bra.

Nu är det en otålig man som sitter mitt emot mig och vill spela Femhundra och med Guds tillåtelse får vi väl ta en kort omgång... :)

Vi hörs inom kort!

Selam till er alla.

Första dagen

2012-01-24

Merhabalar kära vänner och familj!

Första dagen i Istanbul är på väg att lida mot sitt slut och även om jag är van vid staden så är det klart att det blir en kultursmäll varje gång ändå. Men nuförtiden vet jag vad som väntar när dessa krockar sätter in så de blir mindre dramatiska. Det första man möter är ju en puls som inte är av denna värld. Livet i Istanbul är ju så annorlunda mot det lugna liv jag levt i Västerås och jag var lite orolig hur jag skulle ta det. Men det konstiga är att jag helt plötsligt kom på att jag bara fann mig i det så otroligt snabbt. Bussar, bilar, människor i miljontals och jag bara faller in i strömmen som att jag bodde här igår. Som att den delen av mig som utvecklades i Istanbul har funnits kvar där och legat gömd i bakgrunden för att tas fram ”in case”. Och så blev det igår. Och det än mer underliga är att jag faktiskt aldrig blivit paralyserad av denna folkmassa och galna trafik utan bara känt att nu blir det annat liv, in i det bara! Människan är otroligt anpassningsbar och jag är verkligen förundrad över det den här gången.

Första dagen har gått åt till att vila och slumra till då och då till David Attenboroughs röst till BBC:s Blue Planet. Hasan jobbar och ikväll ska vi gå och uträtta en del ärenden och bl a ta en te någonstans så jag kan kolla min mail och höra av mig till omvärlden (sitter just nu och skriver i Word). Och så ska jag också meddela att jag äntligen vågat ta steget att bära hijab. Har ju övat många gånger att knyta den på olika sätt, finns superbra instruktioner från duktiga systrar världen över som lägger upp videoklipp på youtube, eftersom jag burit den när jag bett. Men så äntligen satte jag på mig den för första gången för att bära den utomhus och det var så högtidligt. Det riktigt pirrade i kroppen som att jag skulle gifta mig eller något liknande! Och jag måste säga att jag blev rätt stolt över resultatet. Får tacka bl Amenakin för det, vars videoblogg jag studerat noga! :)

Det är ett väldigt stort steg när man väljer att ta på sig sin hijab. För mig har det betytt att jag nått ett stadium där min tro verkligen rotat sig. Jag såg nyligen en så fin filosofisk dokumentär om bärandet av slöja och där sa en kvinna att valet att sätta på sig hijaben var liksom pricken på i:et, det där sista som verkligen bekräftar tron. Jag bara log instämmande för innan var jag rädd att det skulle se ut som maskerad och bara den känslan visar på att man inte är redo tror jag. Men nu bär jag den med hela mitt hjärta och själ och jag känner mig hel på något vis. Får en rakare rygg och känner mig stolt. Det här är mina åsikter och ni kära systrar som valt att inte bära hijab får inte tro att jag menar något ont i att inte göra det, men för mig känns det så rätt helt enkelt men jag vet att det inte är det i alla situationer och man är inte mindre muslim för det, det sitter ju i hjärtat vet vi alla!

Salam.

Resfeber

Nu har det börjat. Resfebern har bitit sig fast ordentligt! För ett par veckor sedan lyssnade jag på P3 där en reporter berättade om sin resfeber. Han blev olidlig, sa han. Sprang omkring och tog tempen på sig själv ideligen och var säker på att han var riktigt sjuk. Och med tanke på att han var utrikeskorrespondent måste livet kännas lite krångligt ibland, milt uttryckt. Själv känner jag mig inte varm och febrig men... illamåendet, Gode Gud hjälp mig. Ena sekunden är det apati för att i nästa sekund känna blodet rusa upp i huvudet och lämna magen iskall och i kramp. Jag går inte att prata med, jag blir irriterad och lika snabbt förvånad över vem det är som beter sig på det här viset. Är det jag eller personen jag tittar på utifrån?? Skärpning!

Men nu är det i alla fall igång och det betyder att jag verkligen reser imorgon vare sig jag förstår det i nuläget eller inte. Fjärilarna skriker till mig att det är dags.

Så, 18.20 turkisk tid landar jag i Istanbul och får hjälp av Hasan. På torsdag eller fredag åker vi tillsammans till det muslimska boendet jag eventuellt ska bo på. Först ska kvinnorna som bor där, hyresvärden och jag lära känna varandra lite för att se vilka vi är och vad vi har för förväntningar. Förhoppningsvis kommer vi överens och jag får flytta in så snart som möjligt. Känns pirrigt, det är ändå något jag velat sedan i somras och som faktiskt är på väg att hända nu, Inshallah (Om Gud vill).

Nu är det dags för smulpaj (om magen vill)!

Salam

Två veckor kvar...

Assalamu aleikom!

Så lyder hälsningsfrasen på arabiska och då muslimer hälsar på varandra och jag tyckte det var en passande inledningsfras på denna nya blogg som kommer att handla just om Islam och hur det är att leva som en svensk nykonvertit i ett muslimskt land.

Om mindre än två veckor, den 23:e januari, bär det iväg återigen. En vän kallade det häromdagen för "paradiset" och jag får nog kalla det mitt andra hem - Istanbul. Jag ska få den fantastiska möjligheten att bo tillsammans med muslimska kvinnor för att fördjupa mig i min nya tro och söka vidare efter den Makt som ju har så många namn. I den här bloggen kommer ni att stöta på namnen Gud och Allah. Allah är ju ett mycket laddat namn och jag hoppas innerligt att med denna blogg kunna minska den negativa klangen hos olika religiösa benämningar. Om jag dessutom lyckas skapa om så bara ett uns mer förståelse om denna vackra religion hos någon av er därute som läser så är målet nått. Det riktigt pirrar att få komma igång! Men än så länge är det 13 dagar kvar så jag får snällt slita mig ifrån tangentbordet och fortsätta plugga lite turkiska och planera packningen. Då hörs vi om ett par veckor...

Salam. (Frid.)