söndag 6 maj 2012

Några ord om separationer

Selam aleyküm.

Jag skulle vilja ta ett tillfälle att skriva lite om separationer här på bloggen. Det är ett sådant intressant ämne som tas upp mycket i Risale. Eller så är det för att jag själv alltid haft så stora problem med det så att jag verkligen uppmärksammar ämnet när det kommer på tal. Men jag tycker Bediüzzaman beskriver det så perfekt att jag vill dela med mig av det. För mig har det i alla fall börjat kännas lite lättare efter att ha lärt mig hans tänkvärda syn på det. För det första, om separationer inte fanns vad skulle det betyda? Att allt var beständigt, är det inte så? Att livet på jorden skulle vara evigt. Men om vi då backar långt långt tillbaka så betyder ju det att de första människorna här fortfarande skulle vara de utvalda att leva här på jorden i all evighet och du och jag skulle inte haft en chans att få komma hit och prova på det. För det är en av de viktigaste punkterna i Risale, att den här världen är som ett enda stort gästhus. Människor, djur och växter kommer och går. De får en chans att uppleva den här världens alla under, att utföra sina plikter för att sedan, när plikterna är utförda, lämna över till nästa generation. Och det här med att "lämna över" har jag insett är en stor och viktig del i hela separationstänket. Jag tror att människan idag knyter an så till den här världen och håller fast med näbbar och klor utan att reflektera över att det är helt i sin ordning att det kommer en dag då vi ska ta ett steg tillbaka för att låta nästkommande gäster få ta del av det här gästhuset. Jag läste nyligen en artikel i en tidning om att vetenskapen kommit fram till att människan blir lyckligare om man ofta reflekterar över döden. Det lärde vår Profet (SAW) ut för 1400 år sedan.. I artikeln stod det att människor som levde nära en kyrkogård hade en större tendens att hjälpa och visa ödmjukhet gentemot varandra. Jag tror att nyckeln är att förflytta perspektivet lite från sig själv och sina egna känslor för är det inte så att ju mer vi jagar upplevelser här på jorden desto större blir ångesten inför den framtida separationen? I Risale står det att vi ska omfamna den här jorden, ta del av vad den erbjuder, men sen ge upp det och lämna det utan att se oss om. Det är så otroligt moget och fint förklarat, tycker jag. Bediüzzaman ger ett exempel med en porlande fors där dropparna som uppstår för en kort stund reflekterar solen för att sedan upphöra. På samma sätt är vi här en kort kort stund på jorden, och reflekterar Guds egenskaper, för att sedan upphöra i vår materiella form. Om man lyckas hålla i dessa tankar i vardagslivet tror jag att man blir en ödmjukare människa. Det mest mirakulösa är att vi ju varje dag kan se separationer omkring oss. När vi lämnar barn på dagis, när solen går ner och dagen blir natt, när förälskelse går över, när vårens blommor blommat ut och vissnar och dör, när två människor inser att de inte kan leva ihop längre, när vi tar bussen, tåget eller flyget någonstans och lämnar de vi älskar hemma, när man föds och skiljs från mammas trygga mage, när någon dör mm. Så vad betyder det? Jo, de är alla tecken på att allt är i sin ordning. Att livet är lika med separationer. Det är smärtsamt och en otroligt strävsam uppgift att leva i den här världen. Och det är så det ska vara. Här ska vi arbeta hårt för att i livet efter detta ta ut vår välförtjänta semester. Där får vi vila. För om vi tänker på samma ovanstående exempel så visar de ju också på att det väntar något nytt efteråt eller hur...? Vi hämtar ju våra barn på dagis vid dagens slut, efter natten gryr en ny dag, förälskelse övergår i något starkare, nästa vår återkommer blommorna igen, de två älskande som skiljdes kan finna harmoni igen kanske just för att de tog det beslutet, den resande kommer tillbaka, för bebisen väntar ett helt nytt liv utanför mammas mage och likaså när vi dör väntar ett helt annat liv i en helt annan dimension som vi med våra världsliga sinnen inte kan uppfatta. Vi är som ett frö här på jorden, med ett helt förinställt program inom oss för att bära upp ett helt träd. Fröet förmultnar så småningom medan trädet växer sig större och större och till sist bär frukt. Om vi utför våra plikter i den här världen kanske vi har tur att just vårt träd växer sig stort och starkt i livet härefter och till sist bär frukt i Paradiset...

Salam.

1 kommentar:

  1. Hej!

    Stort tack för din fina blogg, verkligen jättefin läsning.

    Jag har lite frågor, då jag med man planerar flytta ner till Istanbul till hösten. Det vore guld värt att få lite råd och så gällande lite olika saker :)
    Om du är intresserad skickar jag gärna dig ett mail så kan jag berätta mer om det hela... vill ju inte basunera ut allt såhär offentligt. Men vart ska jag skicka mail? Du kan om du vill skicka till min adress:
    sirisw@gmail.com, eller bara skriva ut din mail direkt i kommentarsfältet här?

    Återigen, väldigt fin blogg du har!

    Med vänlig hälsning,
    Siri

    SvaraRadera