Nya möjligheter!

Och precis när jag var på väg att ta av mig den älskade hijaben regnar det nya möjligheter från himlen. Helt fantastiskt! Jag måste bara berömma den turkiska hjälpsamheten. Den svenska tacksamhetsskulden har just övertrasserat mitt känslokonto och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att betala tillbaka. Ber för Paradiset för alla mina älskade vänner och nybekanta som helt självklart ställer upp utan att blinka. Och för att jag ska få en chans att hjälpa dem i någon situation framöver.

Såhär blev det i alla fall: I fredags tog Sule (en syster från dershanet i Dikmen en bit utanför city) med mig till en interkulturförening i stan för att introducera mig till några nybörjare av Risale - precis som jag! De har precis börjat från "Sözler" vilken är boken man ska starta med och befinner sig på fjärde kapitlet. Jag har läst till 26:e så nu kunde jag hänga med riktigt bra på den turkiska föreläsningen. Det var härligt! I alla fall så berättade Sule om min situation och hann väl inte mer än halvvägs så hade två av systrarna plockat upp sina mobiler för att ringa sina vänner och se om de kunde hjälpa. Den ena frågade mig: Vill du jobba här? Vi kan öppna en engelskakurs för dig, eller svenska kanske, vill du undervisa i svenska? Eh.. vänta, måste tänka bara lite, det går lite för fort, så tänkte jag men självklart svarade jag: Ja! Det vore helt perfekt! Ingen chans får missas. Och jag måste säga att eftersom anledning nummer ett till att jag befinner mig i Turkiet ju är att få komma närmare Islam så känner jag att det passar mycket bättre att få jobba på en muslimsk förening och där jag kan bära min hijab utan problem. Hur kunde jag ens fundera på att ta av den tänker jag nu.. Hugaligen! Elhamdülillah, jag är så tacksam för att mina böner accepteras (skulden adderas på känslokontot). En vän sa till mig att sätta min lit helt till Gud och jag tänkte att det gör jag väl redan. Men det har jag faktiskt inte gjort, i rena paniken har jag slängt mig på första bästa jobb utan att verkligen konsultera den Bästa Rådgivaren vi har! Telefontid dygnet runt och utan att ta några som helst avgifter! :D Så det gjorde jag och vad hände? Jag upptäckte idag att jag satt med tre olika alternativ som alla betyder att jag kan undervisa i engelska (kanske till och med svenska), precis som jag är utan att behöva ta av mig min hijab och med en garanti att få arbetstillstånd. Otroligt.

Men har ändå velat fram och tillbaka i helgen och inte kunna ta beslutet om jag ska gå till English Time ändå, i min sjal och ställa krav på arbetstillstånd. Funkar inte det skulle jag ju ändå ha en b-plan. Så bestämde jag mig för att testa en annan kontakt och höra av mig till chefen på Istanbul Science and Culture Foundation och se vad han hade på lut. Han hade tidigare skrivit och berättat att han kunde öppna en engelskakurs för mig under sommaren, i Fatih. Jag skrev att jag var i behov av att göra praktik först och främst för att det har varit svårt att hitta en skola som accepterar praktikanter, de vill anställa direkt. Men eftersom jag behöver praktiken för att få ut mitt cert så berättade jag att det är där det brådskar. 5 min gick, plingeling i inkorgen där ett namn och ett nummer fanns samt de varmaste lyckönskningar och en uppmaning om att alltid kontakta honom igen om jag behöver något.

Så jag ringde! I början förstod jag inte vem det var jag pratade med förstås så jag berättade min historia och han frågade lite om jag hört mig för hos skolor redan. Jaa.. English Time berättade jag om och en organisation jag inte minns namnet på sa jag. Något med Interculture, och deras kontor ligger på Konur Sokak. Aaah! utbrister han, den organisationen har jag grundat! Har du pratat med Kemal Bey? Tevafuk here it comes! Javisst hade jag det, vi pratades vid i fredags då en av tjejerna jag träffade introducerade mig för organisationens chef i telefon. Vi pratade vidare och han sa att han kommer till Ankara på torsdag och då kan vi ses och besöka en av skolorna som han grundat. Då föll den ner! Jag pratar alltså med en människa som grundat engelska språkinstitut i Ankara. Jag började nästan stamma men det hela löpte på bra för han var så otroligt sympatisk. När jag berättade att jag behövde en praktik på 20 timmar sa han: i veckan? Nej, totalt. Men det är ju ingenting utbrast han igen! Det blir inga problem! HerreGud är det sant tänkte jag. Kan det bli såhär enkelt till slut? Så äntligen går det till på rätt sätt, vän av ordning som jag är. ;) Kändes lite knepigt att hoppa in i en klass när man aldrig undervisat förr. Vet att det är ju så det går till här men jag var uppriktigt så nervös att jag inte sovit på några nätter. Längtar till torsdag nu...

Vad händer sedan då? Jo, när denne man frågade mig hur länge jag planerar att stanna i Turkiet så sa jag (förlåt min kära familj och alla vänner därhemma) att jag skulle vilja stanna permanent och då berättade han att han håller på med ett långtidsprojekt som handlar om att starta ett institut här i Istanbul precis som i Ankara och det ville han prata med mig om framöver ifall jag kanske kunde bli en del av det. Too much, så det vågar vi inte tänka på nu.. låter alldeles för bra. :)

Jag är i trygga händer och magkänslan är riktigt bra vilket den inte var 100% för English Time. Mycket var osäkert och jag skulle antagligen få ge upp både hijab (vilket betyder i princip hela mig själv och mina värderingar) och tanken på ett arbetstillstånd. Men här är det mer stabilt eftersom dessa är kontakter som vill hjälpa en situation och inte anställa. Chefen för organisationen i Istanbul blev jag introducerad för innan jag åkte till Ankara genom Hasans vän och kände sådant förtroende genast för både vännen och chefen. Jag har haft en enorm tur och känner hur mycket de muslimska kretsarna betyder. De har gett mig så mycket och alltid utan baktankar. Allah razi olsun!

Så nu kan jag lugnt lägga ett alternativ bakom mig för stunden och fokusera på ett annat. Känner hur elden i huvudet så sakteliga börjar slockna. :)

Salam!