måndag 30 juli 2012

Uppdatering efter långt uppehåll

Ramazan Mübarek Olsun!!

Selam aleyküm!

Hej alla nära och kära! Nu var det verkligen längesedan jag skrev sedan sist. Det beror mestadels på att jag gick in i en sådan hektisk period att jag inte fann varken tid eller motivation att skriva något alls. När man lämnar förälskelsestadiet så kan livet utomlands i början på det nya stadiet bli otroligt tufft har jag precis erfarit. När jag avslutade engelsklärarcertifikatet för en tid sedan så handlade sista delen om kulturkrockar. De förbereder oss nya TEFL-lärare för eventuella känslor som kan dyka upp när man startar upp ett nytt liv i en annan kultur och jag måste säga att det var bland det nyttigaste jag läst. Jag förstår mig själv på ett helt nytt sätt bara genom att få känslorna bekräftade. Där stod just att i början är man som nyförälskad och bara tar in den nya kulturen och har fullt upp med det. Sedan kommer en period då man börjar känna sig som utlänning och saker och ting kan börja bli svåra. Bara det faktum att mjölkförpackningen och alla andra varor ser olika ut gör att saker som är så enkla hemma som vi inte tänker på till vardags blir en utmaning i den nya kulturen vilket kan börja skapa känslor av att allt är främmande. Man kan känna sig mindre benägen att vilja gå ut för att det känns som att alla tittar på en. I det här stadiet kan sömnrytmen börja störas och man sover antingen mer eller mindre än vanligt. Känslorna för det egna hemlandet blir orealistiskt stora och man tycker att allt hemma är så fantastiskt och bra och känner fiendskap mot det nya. Man börjar uppmärksamma sig själv och fokusera på den egna hälsan extremt mycket genom att hitta nya sjukdomar och problem hela tiden. Osv. MEN, när man väl tar sig förbi detta stadium så planar allt ut och det är då man börjar integrera sig i den nya kulturen på riktigt och börjar känna sig hemma. Jag är i mellanstadiet. Under en tid har jag inte kunnat släppa tankarna på Sverige och inte velat närma mig den här kulturen mer. Har varit otroligt trött och pushat alla mina gränser till maxnivå vad gäller mat, sömn och klimat (jag klarar inte 45 grader helt enkelt, kroppsligen visst men det mentala blir inte helt normalt för att uttrycka det milt). Jag tänker konstant på sjukdomar och problem med hälsan fast det egentligen går väldigt bra. Några vanliga förkylningar bara hittills och andra vanliga åkommor men inget nytt under solen. 

Men bara att veta att det är ett stadium som, om tålamod finns och det inte drar ner en alldeles för långt vill säga, så kommer det en ny tid. För faktum är att det ju inte är kulturens fel utan helt enkelt en anpassningsprocess till ett helt nytt klimat. Både vad gäller människor och väder. Och det gäller att vara snäll mot sig själv och inse att det är ok att ha alla dessa känslor vilket jag insåg efter ett långt samtal med en av systrarna på dershanet i Ankara. Elhamdülillah så förstående hon är. Jag behövde inte säga mycket förrän hon fyllde i och bekräftade varje känsla och tyckte att jag gjort en otrolig resa som klarat av dershanet i Istanbul och Eskisehir då de är kända för att vara de mest strikta i Turkiet. Elhamdülillah. Men man vill ju inte visa sig otacksam och därför har jag inte berättat för någon på dershanena hur jag känt. Men så anlände en ny tjej från Indonesien och jag såg min egen resa i hennes och började förstå alltihop. Båda är vi sådana att vi inte vill visa våra känslor utifrån rädsla att visa otacksamhet. Men så kommer det en dag då man bara brister och exploderar ut i gråt. Nu börjar jag så sakteliga lämna det här stadiet tror jag för jag känner mig hemma både i Istanbul och Ankara nu och har mina ställen där jag känner mig trygg att ta mig runt med olika kommunikationsmedel. Det är inte ett berg att bestiga varje gång man går ut vilket gör att vardagen börjar bli vardag helt enkelt. 

Vad gäller den andliga resan så har jag tagit ett nytt steg. Tillbaka kanske några skulle tycka medan jag känner att det har tagit mig 100 steg närmare Gud. Jag har valt att ta av mig hijaben. För ett år sedan då jag konverterade var min tro som starkast. Det var bara jag och Gud som visste om mitt beslut och i varje bön var jag otroligt närvarande. Att be i smyg kändes då jobbigt men jag inser idag hur stark det gjorde min tro. Men så började allt handla om det yttre och regler och jag gick vilse och började tappa hjärtat någonstans på vägen. Blev alldeles för fokuserad på hur jag borde vara som muslim istället för att känna med det inre. Så, jag tog det största steget, lämnade Sverige för att leva med islam på det mest kanske traditionella sättet vilket jag törstade efter då. Direkt tog jag på mig hijaben då jag kände att det är så en riktigt muslim måste göra. Alla steg var otroligt radikala och tyvärr hade inte mycket med hjärtat att göra. Jag var fokuserad på det yttre. På hur människor skulle uppfatta mig. Men det är inte så Allah vill att vi ska göra. Han tvingar oss inte till någonting. Religion ska inte vara svårt står det i Koranen. Så.. sanningen kom ikapp och jag började känna det som att jag hycklade faktiskt.. Riyah säger man inom islam. För ytan fanns där men hjärtat var inte med. Då blev det som en maskerad och jag kunde inte bära upp den med stolthet längre. Sjönk liksom ihop. Summa summarum, det gick för fort. Jag minns så väl när jag konverterade och frågade om sjalen och fick svaret att Ta det lugnt. Ni svenskar som konverterar vill bli perfekta muslimer från dag ett men ta det försiktigt! Ett steg i taget. Det viktigaste är trons fem pelare och finns de i hjärtat så är man muslim, utan att behöva säga trosbekännelse inför någon osv. 

Det jag sedan försökte göra var att imitera. Undermedvetet försökte jag hitta en stil för att se ut som en muslim och på dershanet försökte jag bli likadan. Men det är inte islam. Det är tvärtom ett stort misstag inför Gud. Och det var inte syftet med resan heller. För sanningen är den att den dagen man är redo för hijab så är det mellan den kvinnan och Gud och då kan man göra det var som helst. Man behöver inte åka till ett annat land för att våga steget. Då är tron på att det är rätt så stark att det inte spelar någon roll var man befinner sig. För mig var tiden inte mogen och rent utseendemässigt tar jag ett steg tillbaka men i hjärtat känner jag mig närmare Gud än någonsin. Jag försöker inte vara någon annan utan älskar islam som den person jag är. Elhamdülillah! :) Som jag gjorde innan jag började försöka förändra mig själv. 

En annan insikt är eftersom jag bott på en religiös skola där man intensivt studerar Nursi för att lära sig mer om Koranen så har jag förstått att det blev som att börja läsa på masterprogrammet innan man slutfört kandidaten. Eller som att hoppa till gymnasiet innan man slutfört grundskolan. Jag kom ju till dershane för att lära mig grunderna i Islam. Att utföra bönen korrekt, första Koranens budskap och Guds egenskaper lite bättre. Det är därför jag är så otroligt trött nu eftersom programmet på dershanet passerat det för längesedan då studenterna är muslimer sedan födseln och redan vet det mest fundamentala i religionen. Så jag försöker liksom förstå gymnasiematte nivå D fast jag precis lärt mig de fyra räknesätten, ungefär. På turkiska dessutom. Det här har gjort att jag fyllt min hjärna, proppat den med ny kunskap på så hög intellektuell nivå att jag till slut inte kan läsa en enda mening utan att nästan explodera. "Storasystern" på Ankara dershane sa med glimten i ögat (hon har en härlig humor!) att jag är som Neo i Matrix, jag går igenom och försöker lära mig så mycket samtidigt att det gör fysiskt ont till och med men när jag kommer ut på andra sidan så är det förhoppningsvis som en pånyttfödd. Men så lade hon till att om det gör att jag exploderar innan dess så måste hon tvinga mig att sluta läsa och skicka mig på semester! :D Och så blev det faktiskt. Nej, jag exploderade inte men krafterna tog slut. Det blev extremt heta dagar med 45 grader och sömnen började utebli och då sa hon att nu var det läge för semester. Punkt! Jag har en extramamma i henne då det är svårt att se utifrån vad man behöver när man är mitt uppe i något. Så.. jag bestämde mig för Istanbul. Nu är jag här ett tag och tar en dag i sänder och känner mig nöjd med vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har lärt mig att utföra bönen så att jag helt kan slappna av och bara vara i den, nu kan jag 4 suror utantill (äntligen den högsta versen Ayet al Kursi! :D), jag kan läsa Koranen och har lärt mig vad dess främsta mål är vilket fyller mig med enorm harmoni när man reciterar den högt, genom Risale har jag lärt mig vem Allah är, hans attribut och hur jag kan komma närmare Honom. Jag är så enormt tacksam för den möjligheten och nu kan jag se allt från ett helt annat perspektiv. På dershanet kände jag mig otillräcklig då jag vet så lite i jämförelse men det är ju bara en fråga om nivåer och hur mycket man vill lära sig förstå Koranen. Det mest fundamentala finns där nu och nu gäller det att fokusera på hjärtat och inte stirra sig blind på hur många sidor som man bör läsa etc. Manevi före Madde. Själen före materia. :)

Ramazan här i Turkiet är underbart!! Vi har besökt en mycket speciell moské i Ankara (Iskitler heter det) för Terawih, fastebönen då man ber 20 rekat/bönecykler. Imamen där slutför en jüz (20 sidor av Koranen) under ett bönetillfälle. Hmm, hängde ni med? Han läser alltså en sida av Koranen per bönecykel. Vilket betyder att man ber i nästan två timmar. Och eftersom man följer imamen kan man helt gå in i bönen och bara lyssna på Koranverserna. Det är en fantastisk andlig upplevelse och man är alldeles lugn efteråt.
Programmet på dershanet är som mest aktivt på natten under Ramazan. Klockan tolv har vi lektion och sedan läser vi Koranen fram till klockan två då det är frukstund, vid halv tre går trumman för Sahur. Förr i tiden var den en man som spelade högt på en trumma för att väcka grannskapet till att äta innan fastetiden inträder. Då till häst men nu sitter han i skuffen på en bil och då han tjänar en slant på detta så för att få ihop så mycket pengar som möjligt (alltså hinna med så många områden som möjligt) går det minst sagt undan! På tre röda är det över. :) Vid tre äter vi Sahur och sedan är det morgonbön. Det har sagts att våra andliga dörrar är som mest öppna nattetid och nu förstår jag meningen med det. Det är något magiskt över att vara vaken hela natten. Och speciellt under månaden då Koranen uppenbarades för människan. Under Salawat nattetid (bönen för Profeten Muhammed (Aleyhisselatu vesselam) känner man sig extra nära Honom och Gud). Så morgonbönen känns väldigt speciell. Därefter är det Mukabile (man reciterar en jüz, alltså 20 sidor av Koranen) tillsammans. En läser högt och resten följer med, antingen genom att lyssna (vilket symboliserar när ängeln Gabriel dikterade Koranen för Profeten Muhammed (A.S) eller då Profeten (A.S) dikterade Koranen för Abo Bakr), eller så följer man med genom att läsa vilket också är värdefullt eftersom det har en själslig stor betydelse i att bara titta på Koranens ord. Men kan man så är det bra att följa med genom att mima eller viska. Än så länge läser jag eller lyssnar. Sedan är det sovtid runt halv fem-sex till klockan tolv. Sedan går dagen sin gilla gång med lektioner, böner och en hel del vila.
Så kan Ramazan se ut på dershane i Ramazan.

Men nu är klockan efter sex här och jag ska leta mig ut för att köpa lite mat inför Iftar. Det har varit så intensivt med massor av människor omkring mig (något jag bad om förra Ramazan då jag kände mig ensam ute på ön där jag gjorde min master och får uppleva i år Elhamdülillah!) så det ska faktiskt bli extra speciellt att bryta fastan själv ikväll. Jag ska laga något svenskt tror jag (vilket betyder något utan olja och kryddor hihi!) och njuta av lite tystnad. Det är bara att erkänna att hur mycket man än älskar sina medsystrar så behöver man vara ensam lite ibland...

Till min älskade familj (som jag tyvärr inte kunde träffa den här sommaren som planerat vilket fortfarande gör ont i mig) önskar jag allt det bästa och jag saknar er så! Tänker alltid på er och motivationen för att nu hitta ett jobb är skyhög så att jag kan komma hem och hälsa på så fort jag bara kan! Detsamma gäller för alla mina vänner därhemma också såklart. När jag försvinner från det sociala livet och in på dershane är jag alltid lika rädd att bli bortglömd, men ni finns ständigt hos mig, i varje bön! Och snart SKA vi bara ses!

Till alla mina bröder och systrar i Islam önskar jag er en välsignad Ramazan och må Allah acceptera alla era böner och underlätta för er under denna Koranens månad!

Vi hörs snart igen Inshallah!

Salam



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar